När AIK och IFK Göteborg ska mötas så blossar alltid den eviga debatten om hatet inom supporterkulturen upp.
Problemet är att journalister och annat löst folk inte har en aning om vad det är för hat de hatar. De går till sig själva och konstaterar att det är något hemskt som vi supportrar sysslar med.
I vissa fall kan jag hålla med om att detta hat yttrar sig i något hemskt, men i de flesta fallen så missar dessa journalister sitt mål med flera hundra meter.

hata.jpg
Foto: Smokinglirarna
På GF försökte jag lite taffligt förklara detta hat med följande inlägg.

” Problematiken kring ordet hata kommer alltid att vara svår att komma runt. Som supporter hatar jag Djurgården, Göteborg och Hammarby. Det rör sig då inte om att jag hatar några individer, det jag hatar är inget man kan ta på.
Dagen efter ett derby har jag inga problem att prata om matchen med en motståndarsupporter även om det tar emot vid en förlust, men då handlar det om besvikelse och inte hat.”

Tack och lov fick jag lite hjälp med förklaringen av fenomenet från skribenten Zedbuster.

”- Här sätter Gambleputti pricken över i i sin analys! Att hata en annan klubb (dess anda, kultur, tradition, symbolik och värderingar) och inte förkroppsliga hatet till individer, är ett metafysiskt fenomen tillika en insikt som kräver viss mognad hos individen. Svårigheten att begripa och förhålla sig till detta ligger bl.a. i att man gärna vill uttrycka sig emotionellt i termer av ”vi och dom” och då övergår hatet till att bli personifierat. Denna process där det metafysiska hatet övergår till att personifieras förstärkts även av att man själv identifierar sig med sin egen klubb och dess värderingar etc.

Jag menar att det finns en uppenbar poäng i denna insikt genom att kunna förhålla sig medvetet till denna problematik där man övergår från att hata städer, klubbar till att utöva våld mot individer.

Som yngre var jag inte medveten om denna process och kände ofta att engagemang och ilskan personifierades, dock utan att för den delen slå ned andra individer. Idag med denna insikt lägger jag istället min energi på att supporta Gnaget i med och motgång, att vara kritisk och ifrågasättande mot såväl ”den egna” klubben som övriga klubbar och dess insatser.

Nog med denna socialpsykologiska utläggning, som enkelt kan uttryckas: – Supporta klubben du känner tillhörighet till, men ge fan i att puckla på dina medmänniskor oavsett vilka dessa nu är. ”

Det jag vill säga är att antingen har vissa journalister inte kommit till den insikten eller mognaden som krävs för att förstå fenomenet ”fotbollshat” eller så underskattar de mognaden hos flertalet av oss supportrar å det grövsta.