I lördags vaknade jag med en oerhörd träningsvärk och smärta i nacken. Inte direkt vad man brukar vakna med efter en kväll på krogen, men jag lyckades i alla fall med det, vilket borde ge godkänt till coverbandet som uppträdde.
Det var dock inte bara jag som vaknade, i mig vaknade även en gryende derbyångest.
Det var två dagar kvar till årets, årtiondets, århundradets, Ja kanske tidernas derby mellan AIK och djurgården.
I normala fall hatar man djurgården, den här gången var inget undantag, men något gjorde det hela värre den här gången.
Djurgården ledde allsvenskan, AIK var endast en poäng efter och om det fanns någon rättvisa så borde det vara tvärt om.
Kanske inte ens tvärt om, djurgården borde med vad de visat upp i år inte ens vara med i guldracet.
Ã… andra sidan, hade AIK fått ordning på sitt spel lite tidigare så hade det inte skett, men då hade det inte heller funnits något guldrace, då hade AIK just nu defilerat mot guldet på samma sätt som Norköping gjort och gör i superettan.

heroes.jpg
Foto: Magnus Neck

Detta att AIK är så bra just nu gjorde att min derbyångest som normalt är stor men hanterbar, var mycket nära att börja bli ohanterbar.
Att flera experter håller AIK som favorit brukar normalt lugna mig, men den här gången gjorde det saken bara värre.
Utgångsläget blev att AIK inte kunde vinna derbyt, även om de tog tre poäng skulle det inte vara en seger utan bara en dag på jobbet och ett väntat resultat.
Djurgården däremot, hade allt att vinna, tre poäng för dem skulle troligtvis leda till det otänkbara och min tro på rättvisa skulle förmörkas i ett svart moln.

Normalt sett brukar ångesten släppa när jag är på plats på Råsunda, men den här gången gjorde den inte det. AIK spelade ut djurgården efter noter, men utan att göra mål och i halvtid kunde jag trots min brors övertygade kommentarer att det här tar AIK kunde jag inte se någon ljusning.
AIK var bättre men djurgården brukar ha en oerhörd förmåga att hitta ett eller två tillfällen som de utnyttjar och så länge AIK inte gjorde mål kom katasrofen närmare och närmare.
När djurgården sen fick sitt tillfälle och gjorde sitt mål hade jag lust att skrika ”vad var det jag sa”, men när Norra stämde upp i ”Kom igen gnaget”, gick mina tankar till 2004 och hur ofta vi körde den ramsan då och konstaterade att det kunde vara värre. Visst låg vi under mot de onämnbara, men AIK är och var bättre än dem och det vore väl fan om inte AIK skulle kunna rädda åtminstonne en poäng, och så blev fallet och med en lättnad suck konstaterade jag att det fanns en rättvisa.

Ut från matchen kunde jag återigen tänka positivt och det positiva med 1-1 mot aporna var att nu får de chans att på egen hand förlora guldet, vilket skulle glädja mig mer än att vi gjorde det åt dem.

Nu har vi saken i egna händer, IFK Göteborg och Kalmar är två stora kandidater till guldet och vi möter dem båda.

Fotboll, Allsvenskan, Derby, AIK, Djurgården, Göteborg, Kalmar