671 minuter tog det innan bolluslingen ville hitta nätmaskorna.
Spelet AIK bjöd på, kanske inte doftade guld, men det var ett steg i rätt riktning.
Hade det inte varit för den spektakulärt långa måltorkan som förföljt AIK sedan den 24:e september 2007 så hade Sundsvallsmatchen knappast lockat fram några nerver eller ångest.

Som återvändare med 8 insläppta mål på de två första matcherna i Allsvenskan var Sundsvall ett lag som bara skulle besegras.


Foto: Jojje

Matchen i sig bjöd inte på något direkt skönlir, men vi som var där fick se ett AIK som fungerade någorlunda som de ska.

Tjerna i mitten fungerar mycket bättre än på kanten. Han gör ett stort jobb i det tysta och löper och sliter. Hans styrkor ligger i spelet utan boll, och ska man kritisera honom för något, så är det att han är lite väl anonym i början av anfallen, vilket gör att passningsalternativen begränsas för t ex backarna eller Ortiz, vilket de som suckar över Ortiz och Arnes bortslagna uppspel kanske ska tänka på.

En frisk Rubarth var ett mycket välkommet återseende och hans förmåga att dra på sig bevakning kommer att skapa ytor och trots att han inte är samma spelartyp så är han den som genom sin irrationella farlighet kan ge oss det vi saknar mest från Wilton, nämligen att han hotar på ett sådant sätt att motståndarna måste försvara sig mer aktivt, inte bara stå med sin raka backlinje och stångas, vilket alla svenska försvarare klarar av i sömnen. Kan vi dessutom få tillbaka Özkan och eller Pavey i fin form så kommer vi att ha två kanter som är lika farliga.

Matchens stora utropstecken var annars Atta som började med ett darrigt ingripande men sedan spelade upp sig riktigt bra och bjöd på en Allsvensk debut med mersmak.

Pierre Bengtsson som blivit lite av en favorit för mig visade tydligt varför han spelar i U21-landslaget.
Där har vi kanske en ny Edman?

Till slut vill jag tacka Valdemarin för att min 671 minuter långa ökenvandring är över.

Fotboll, Allsvenskan, AIK, GIF Sundsvall

Bloggar etiketter: , , ,