Idag på tåget var det en mamma som åkte med sin son i Lillemans ålder. Det  var en sån där förälder som pratade lite extra tydligt och lite extra högt till sitt barn. Jag har ingen aning om varför vissa föräldrar gör så, har  fått för mig att de vill visa att de är lite bättre än oss andra på att fostra sina barn.

Jag kan ha helt fel, de kanske pratar lite extra tydligt och lite extra högt för att de inte har en aning om hur barn fungerar och gärna vill att någon som hör det ska rycka in och förklara för dem.

Den här mamman började ganska bra, förklarade för ungen som inte ville sitta still, att han inte hade något val och att det inte skulle behöva sitta länge.

När tåget började närma sig deras destination så ville mamman börja klä på lillkillen men han är inte intresserad.
Då händer det.
Mamman säger att om han inte tar på sig skorna så går hon av själv.

Hon hotar alltså att lämna en 3-åring ensam på tåget! inte en gång, utan 3 gånger under påklädningsprosessen.

Hur tänker man när man säger något sådant till sitt barn, och skulle hon verkligen kunna tänka sig att lämna sitt barn på tåget?

Det vore nog snällare att slå sitt barn än att komma med sådan hemska hot.

Sen slog det mig att jag bara satt och lyssnade och hur fel jag än tyckte att hon betedde sig så ingrep jag aldrig, men om hon hade slagit sitt barn hade garanterat hela vagnen reagerat och stoppat henne. Varför ingriper man då inte mot verbala kränkningar som faktiskt kan vara mycket värre och på tok för abstrakta för barn att förstå.

Bloggar etiketter: , , , ,