I mitt förra inlägg förbannade jag korna som skymde sikten för mig och Lilleman när vi skulle spana ut över Tysslingen efter lite fåglar.

Det var ett mycket förhastat tilltag. Givetvis tycker jag inte illa om kor. Dessutom är de en förutsättning för ett rikligt fågelliv.

Mycket av den tillbakagång bland många arter som skett från 40-50-talen fram till 90-talet berodde faktiskt på att jordbruket moderniserades och att strandängarna slutade använda som betesmark vilket de gjort sen vikingatiden ungefär. Nu har folk förstått det och med hjälp av bidrag så har bönder återigen börjat nyttja dessa strandängar igen och vi har sett och ser fortfarande en nästintill explosionsartad återväxt av vissa arter. Grågås och tofsvipa för att nämna några.

Men måste kossorna vara så infernaliskt nyfikna? Två gånger på kort tid har ungtjurarna som betar vid frövisjön kommit galopperande mot mig för att rada upp sig och stå och glo på mig, med skymd sikt som följd. Idag hände så samma sak vid Gymninge gård vid sjön Tysslingen.

Jag funderar skarpt på att börja plocka med mig en pall, eller gammal ölback som jag kan ställa mig på för att få fri sikt över kreaturen.

Dagens lilla flukt vid Tysslingen var trots allt bara en kortis när de andra skulle kolla på konsthantverk på gården, så det gick ingen större nöd på oss och Lilleman tyckte nog att kor var minst lika spännande som fåglarna. Kanske lite väl spännande.

Vi lyckades trots kossorna ändå se lite fågel, med en Rödbena, Brun Kärrhök och en Gråhäger som de mest intressanta, sen blev det picknick i det gröna och då lyckades jag få in en Törnsångare i kikaren, utan kor som skymde sikten.

Bloggar etiketter: , , , ,