Lilleman

Om man frågar Lilleman vem som bestämmer här hemma, så svarar han troligtvis att det är han. Till viss del har han nog rätt, för den lille herr’n har en förmåga att få som han vill.

Min filosofi är att trotsiga barn är barn som vill testa gränser och strävar efter att bli självständiga, därför har mina barn aldrig varit i någon trotsålder. Det har helt enkelt handlat om självständighetsutveckling och välkomnats av mig.

För att inte kväva utvecklingen har jag också som motto att välja mina fighter. Att ge sig in i diskussioner och bråk med sina barn när man inte känner att man har ork eller motivation att gå hela vägen är enligt mig meningslöst och rent av kontraproduktivt. Att sätta en gräns som man av ren bekvämlighet inte håller mer än fem minuter hjälper inte barnen. Det är i princip samma sak som att lova saker som man sedan inte håller, fast precis tvärt om.

Poängen är i alla fall att man är inkonsekvent och inkonsekventa vuxna förvirrar barnen och gör dem osäkra.

Lilleman har den senaste tiden satt sig på tvären ganska rejält när det gäller sängåendet. Han har dragit ut på det och aldrig varit tillräckligt trött för att sova. Dessutom har hans rum befolkats av allehanda obehagliga saker som gör att det under inga omständigheter går att vara där ensam. Detta i kombination med att varken jag eller Drottningen af Mälardalen haft ork eller motivation att ta tag i saken har gjort att den lille fått somna mellan oss, ofta till en ljudbokssaga eller någon musik han gillar.

Idag var han som vanligt inte trött och ville inte ha någon saga så jag satte på radiosporten istället. 5 minuter senare ville han höra Bamse, men jag förklarade att det inte gick eftersom jag nu lyssnade på fotboll. Han nöjde sig med det svaret i 5 minuter och låg och mumlade lite för sig själv. Jag hade bestämt att jag inte tänkte ta notis till hans små försök att skaffa sig uppmärksamhet. Sen ville han plötsligt höra Bamse igen, och jag fortsatte att ge honom samma svar. Det hela upprepas och eskalerar precis som hans röstläge. Efter ytterligare några försök med bamse börjar han bli törstig, det kliar i rumpan, han blir kissnödig o.s.v. o.s.v.

Till slut gör GAIS 1-0 och då får jag plötsligt både kraft och motivation att sätta den där gränsen vår Lilleman så länge letat efter. Jag lyfter helt sonika ut pojken ut min säng och flyttar honom till sin egen. Där hettar det till rejält. Jag får reda på hur mycket bättre mamma är. Jag får också reda på att det under inga omständigheter går att somna ensam i sin egen säng i sitt eget rum. Jag försöker hålla mig någorlunda lugn, men ni som känner mig vet att när jag kommer till en viss gräns så fixar jag det inte.

Det hela slutar med att jag förklarade (på ett något mindre sansat sätt) att om han nu inte kunde somna så fick han väl vara uppe, men om han klev utanför tröskeln så skulle jag lägga beslag på hans senaste bil från bilar 2 filmen. Tomma hot är inget jag sysslar med och det vet Lilleman så efter att jag lämnat rummet så stod han innanför tröskeln och skrek att han inte vågade vara ensam. Jag som lugnat ner mig en smula svarade inifrån mitt rum att han inte var ensam.

När han stod där och skrek så skrämde han nog upp sig själv en smula och den rädsla som från början var ganska obefogad övergick nog i riktig rädsla, så jag återvände till rummet och lade ner honom i sängen där han, stolt som han är fortsätter att hävda att han inte är trött och inte kan somna utan mig eller mamma. Han vill dessutom återigen byta ut mig mot mamma.

Jag får honom lugn efter ett tag och sätter mig sedan i dörren och väntar. Efter ett tag förklarar jag att jag kommer att gå ut ur rummet om ett tag, vilket leder till en liten protest, men har jag nu kommit så här långt så tänker jag inte backa nu. 2-3 minuter senare flyttar jag ut ur rummet och 5 minuter efter det hörs de första snarkningarna.

När jag började skriva detta inlägg hade jag lite dåligt samvete för att jag varit hård, men framförallt för att jag skrikit åt honom.

Nu känns det faktiskt bättre. Han har ju trots allt bara sökt en gräns som jag som vuxen inte haft motivation nog att sätta åt honom. Visst är det fel att skrika, och hade jag gjort detta tidigare hade det säkert kunna undvikas, men nu var det som det var och Lilleman sover nu gott i sin egen säng. I morgon kör vi samma modell. Inte skrika och bråka då, utan att sitta med ett tag vid dörren och sedan flytta ut.

Bloggar etiketter: , , , , ,