Jag är inte sentimental! Eller?

Jag gjorde en systemåterställning av en dator idag och med all den väntetid som uppstår med det passade jag på att formulera och skicka iväg ett litet avskedsbrev eftersom jag ska sluta på mitt nuvarande jobb.
Om man frågar mig så anser jag att jag inte är mycket för avsked och allt vad det innebär. Jag tycker nog att det räcker med att säga tack och hej och sen är det bra.
Det är ju trots allt inte så att jag skickas ut i omloppsbana kring jorden för att aldrig återvända och med sociala medier och ny teknik så har det ju aldrig varit enklare att hålla kontakten med gamla vänner och bekanta.
Nej, jag är inte den sentimentala typen. Jag är krass och en smula känslokall av mig och det trivs jag med.
Fast när jag satt där och skrev och ändrade mina formuleringar så slog mig plötsligt tanken att det kanske är just precis tvärt om. Det är kanske inte coolhet som gör att jag hanterar mina avsked med kyla. Jag är kanske så sentimental av mig att jag måste vara så iskall för att kunna hantera detta på ett tillgjort lite manligt sätt.
Nu när jag sitter och läser svaren på det mail jag skickade så blir jag ännu mer övertygad om att det är så, för det är smått omöjligt att hålla tårar borta över den vänlighet och tacksamhet som strös över mig i dem.
Nog för att jag kommer att börja på ett riktigt roligt jobb till hösten, men jag kommer nog att sakna mitt gamla jobb mer än vad jag vill erkänna. Fast det hade jag gjort oavsett om jag stannat eller inte, eftersom mitt gamla jobb i princip försvann i och med en omorganisation.
Nu åker jag hem och snyftar lite för mig själv i smyg.