Igår fällde mitt AIK den ryska björnen i Moskva vilket fått de flesta medier att börja yra om Miraklet i Moskva. Visst kan det var snyggt med en allitteration i rubriker som t ex Bravaden i Bratislava eller Bomben i Borås, men nu tror jag inte att den gemene sportbladetläsaren är tillräckligt bildad för att göra någon större skillnad på Bravaden i Moskva och Bomben i Solna, med ovan nämnda allitterationer.

http://youtu.be/Gyk9GiPCUes

Därför tycker jag att dessa rubriker inte är något annat än ett tragiskt uttryck för det sargade självförtroende som svensk klubblagsfotboll har efter år av misslyckanden i Europaspel, för det rör sig inte alls om något mirakel.

En bragd var det att lyckas fälla den överlägsna ryska björnen, men det skedde på det sätt som krävs av ett svensk lag som vill lyckas ta sig fram mot bättre lag i Europa.

Genom grisfotbol helt enkelt. Andreas Alm grävde skyttegravar i det egna straffområdet och AIK spelade ett taktiskt och tråkigt defensivt spel och tog vara på de få chanser som dök upp. Svårare än så är det inte att vinna mot ett namnkunnigare och bättre motstånde.

Tråkig fotboll kan tyckas, men själv definierar jag rolig fotboll med trepoängare till AIK och skiter fullständigt i vad Ryssar, Göteborgare och bajare tycker.

Ganska kul att det är AIK och Helsingborg som lyckas ta sig till EL i år, med tanke på att det var de två lagen som kring millennieskiftet låg i topp och lyckades hyfsat i Europa. Den jantelagska baksmällan som drabbade just HeIF och AIK efter de åren höll på att ta knäcken på båda klubbarna, men nu är vi på väg att resa oss igen.

Må de hata oss, Blott de frukta oss.

Bloggar etiketter: , ,