I början av juni dök den första rapporten om blåstjärt strax norr om Boden upp på Svalan. Då kändes det avlägset att jag skulle kunna kryssa den när vi väl skulle åka upp hit. Det var ju trots allt över en månad kvar och fåglarnas sång brukar ju tystna när man kommer in i juli.

Dagarna gick och blev till veckor och blåstjärten fortsatte att rapporteras in och ett hopp började tändas. Eftersom det med största sannolikhet är mycket svårt för denna ovanliga hane att hitta en lika ovanlig hona så finns ju chansen att han kommer att fortsätta att sjunga längre än vad brukligt är.

Midsommar passerades och vi kom in i juli och blåstjärten fortsatte att sjunga oavbrutet, men rapporterna glesnade ju närmare vi kom vår egen avfärd norrut, men det berodde nog mest på att folk inte vallfärdade dit i samma utsträckning, vilket visade sig vara sant. Dagen innan avfärd kom en rapport om att den sjöng lika intensivt fortfarande.

När vi kom upp ville en del av mig lassa ur familjen och packningen och fortsätta raka spåret till Svanahuvudet, men den allra största delen av mig var ganska trött efter c:a 90 mils bilresa så jag ställde klockan tidigt i stället och åkte dit direkt på morgonen.

skogsväg
vägen upp till Svanahuvudet

Den första turen gav inte mycket. Några talltitor som for omkring och mygg, mygg och åter mygg. Regnet hängde i luften hela tiden och efter några timmar började det regna ordentligt, så då gav jag upp och åkte hem och åt frukost.

Mot eftermiddagen började det spricka upp och jag kollade väderleksrapporten. Det skulle vara soligt på eftermiddagen och kvällen och ett regnområde skulle komma in runt kl 22. Jag bestämde mig för att åka upp till Svanahuvudet igen direkt efter middagen för att inte missa ett eventuellt solsken som kunde locka den lille friaren till sång.

Kvällsturen gav i alla fall en tretåig hackspett, men annars var det ungefär lika myggigt som på morgonen och runt kl 9 drog ett bymoln in över skogen och jag packade mig in i bilen.

Idag var det ganska fint väder, men jag tog sovmorgon och satsade allt på en kvällstur. Det skulle vara fint väder hela kvällen så nu skulle jag vara där sent och stanna till gryningen. Tack och lov är vi strax söder om polcirkeln så tiden mellan skymning och gryning är inte så lång.

Jag vandrade omkring i skogen och precis som vid tidigare besök så var jag inte helt hundra på var blåstjärten kunde tänkas sitta och sjunga. 3-400 m NO om en vändplan var allt jag visste och det fanns en stor stig (gammal skogsmaskinsväg) och från den gick det en mindre stig. Fast mycket till stig var det inte, men den var nyligen upptrampad vilket bådade gott. Jag alternerade dessa stigar och lyssnade och väntade och förbannade myggen.

När klockan började närma sig midnatt så började jag misströsta ganska rejält. Tråkigt att spendera 10-12 timmar och åka totalt 42 mil utan att lyckas, men det är en del av tjusningen med att vara fågelskådare.
Nu gav jag mig på att försöka fota morkullor som flög förbi ganska snabbt i smala springor mellan träden. Det kanske kan få min fokus bort från mina misströstande tankar och när jag minst anade det skulle blåstjärten kanske börja sjunga om jag bara försökte lyssna efter den lite mindre.

Det fungerade! Efter bara en missad morkulla så drog den igång en bit bort i skogen. Som en älg for jag iväg och plurrade ganska rejält. Jag lyckades hitta trädet den sjöng från, men innan jag lokaliserat den så bytte den träd, och så där höll den på ett tag och sedan sjöng den mer och mer sporadiskt. Lite besviken av att inte få se den ordentligt, mer än när den bytte träd blev jag. Men på det stora hela var jag upprymd och överlycklig över ett kryss jag slitit mig till så resan tillbaka gick lätt.

rödvingetrast

Jag tog en liten omväg hem för att stanna och lyssna om en busksångare fortfarande kunde höras, men den höll tyst. Däremot fick jag en bild på en rödvingetrast vilket jag saknat. Nytt Norrbottenskryss var det också.

Nu har adrenalinnivån sjunkit till det normala så nu är det nog dags att sova för mig.

Bloggar etiketter: , , ,