Jag skådar bara i Sverige och den viktigaste listan för mig är Sverigelistan. Mer beresta och erfarna skådare brukar ha internationella listor också. En för Västra palearktisk som vi tillhör. Europa, Medelhavet och Mellanöstern.

Själv har jag som sagt inte brytt mig om några internationella kryss, tills jag kom upp till Luleå för att fira jul i år och fick reda på att det fanns en stationär azurmes i Kolari, på andra sidan älven och gränsen vid Pajala.

Azurmes lever normalt i Ryssland och Sibirien och är en extremt sällsynt gäst hos oss och har därför blivit något av en drömart för många skådare, inklusive mig själv. De få gånger den dykt upp i Sverige har det varit här uppe i norr, så även om den hittats har det varit svårt för många att ta sig dit och se på den.

azurmes

Att den nu varit stationär sen november gjorde mina julnerver lugna och jag planerade in ett besök till idag och firade jul i lugn och ro först.

Idag på morgonen var dock de lugna nerverna som bortblåsta. Rapporterna jag fått var på finska och ganska torftiga. Skulle jag ens hitta platsen? Skulle fågeln vara där? Skulle vi stå ut med att vänta i kylan.

Ja för kyla var det. Riktigt bister finsk kyla. -27 grader visade kvicksilvret och någon matning hittade vi inte direkt. Men efter att ha snurrat runt lite i byn som tack och lov inte var så stor såg vi en man med kikare som gick in på en gård. Givetvis pratade han varken svenska eller engelska, men med kikare på bröstet förstod vi varann och efter lite viftande och mumlande stod det klart att den inte synts till idag, men igår hade den fotats och sets på exakt den platsen vi var på.

Nu var det bara att bita ihop och vänta och palla med kylan. För mig gick det skapligt, men Benjamin hade det svårt med sina fötter. Vi gick av och an på gatan och gjorde lite blandade småhopp på stället. Sen fördrev vi tiden med att finnlandskryssa. Det gick ganska bra eftersom den enda fågel någon av oss sett i Finland tidigare var en knölsvan som jag sett genom hyttfönstret i Mariehamn.

*Talitainen, sinitainen, punatulkku, harrakka, hömötainen, peippo och varpunen hängdes in, men ingen valkopäätiainen.

Minuterna gick och fötterna känseln i fötterna försvann undan för undan. Benjamin började ge upp, men 26 mil med bil och med en sol som bara är uppe en dryg timme så vägrade jag att ge upp. Han fick helt enkelt stålsätta sig.

Efter några blandade småhopp och lite gnäll så blixtrade det plötsligt till bland björkarna och världens vackraste mes uppenbarade sig mitt framför oss.

En helt underbar syn som fick all kyla att försvinna i ett litet nafs. Fötterna kändes igen, och kinderna blev genast varma.

Vi tog några kort och hur mycket jag än ville stå kvar och beundra den lilla fågeln så fick förnuftet råda och vi packade in oss i bilen och satte på full värme och begav oss till Sverige igen.

* Arterna vi kryssade var talgoxe, blåmes, domherre, skata, talltita, bofink och gråsparv och så vår kära azurmes så klart. Nu har vi bara 2 kvar till club10 i Finland.

Bloggar etiketter: , ,