På 1600-talet utnämnde Olof Rudbeck Städjan till världens högsta berg och gudarnas boning. Nu vet vi att det bara några kilometer norrut finns en högre topp, men städjan med sin karaktäristiska topp känns trots det som fjället nummer ett här i Idre.

Jag tillbringade många somrar i grövelsjöfjällen som barn och upp i de tidiga tonåren och jag har tagit mig upp på en del toppar som t ex Barfredshågna, Jakobshöjden och Svealands högsta berg Storvätteshågna. Men städjan tog jag mig aldrig upp på.

Därför kändes det som ett lämpligt mål i år. Fågelskådningen kom som vanligt först och då framförallt att Benjamin skulle få kryssa fjällripa vilket vi fixade redan första förmiddagen. Sen har vi bara väntat i baslägret på bättre väder för ett seriöst toppförsök.

I morse visade sig solen och i SMHI:s app var det uppehållsväder och svag vind hela dagen, så nu var det ingen återvändo längre.

städjans top

I de turförslag och tips man hittar på nätet och i broschyrer så når man städjans topp via en 3 km lång sommarled från Gränjsåsvallen på andra sidan skidbackarna vid Idre Fjäll. En kort, men brant vandring till stor del genom skog. Vi ville hellre upp på fjället och gärna fortsätta att upptäcka lite fjällfågel och eftersom vi har mina föräldrar med oss här uppe så bad vi dem skjutsa oss till Nipfjällets parkering och utgå därifrån och sedan ta leden genom skogen tillbaka.

En tur på omkring en mil där den första delen går över väldigt lättvandrat lågfjäll där man med lite tur kan hitta fjällpipare. Vi hade redan sett och fotograferat dem så vi fokuserade på att ta oss framåt istället och hade småspov spelandes över våra huvuden.

Vi gick snett över lågfjällsplatån mellan Nipfjället och Städjan och passerade några gölar som ligger mitt på och siktade på vinterleden som går från Nipstugan söderut. När vi kom fram till den började det gå lite uppför och efter ett tag kunde vi se sommarleden upp på Städjan.

Här fanns det tre alternativ. En riktigt brant stig rakt upp mot toppen och en som gick mer på skrå längs fjällsidan. Det tredje alternativet gick längs hela fjällryggen söderifrån och passerade fjällets lägre södra topp. Vi valde det mittersta alternativet som såg snällast ut. Om det var mitt flås som var dåligt eller om det berodde på att jag orutinerat gick för fort vet jag inte, men det tog rejält på krafterna att knata upp den sista biten till platån som ligger nedanför toppen i söder. Troligtvis var det en kombination och några små korta stopp gav mig i alla fall krafter tillbaka.

Benjamin som oförskämt nog inte verkade det minsta berörd av den branta vandringen undrade mest när vi skulle gå vidare när jag stod och tokflåsade efter att ha tagit mig upp till den lägre platån. Efter att ha flåsat färdigt och fyllt på med lite vätska så gick vi vidare den sista biten. En ganska brant, men inte alls lika jobbig bit. Kanske hade jag lärt mig och tog det lite lugnare nu.

Efter en liten fika, en selfie och lite utsiktsnjutning beslutade vi oss för att ta den sydligaste stigen ner för fjället och sedan fortsatte vi genom skogen ner till Gränjsåsvallen där skjuts tillbaka till Idre Fjäll väntade.

På det hela stora kändes vår vandring väldigt trevlig och även om jag själv fick kämpa ganska hårt när det var som brantast så var det värt det. Något vi konstaterade när vi gick ner var att vägen dit var roligare och att vi kanske skulle valt att gå på baksidan tillbaka till Nipfjällets parkering istället. En längre tur, men troligtvis mer njutbar.

För de som aldrig vandrat i fjäll så rekommenderar jag inte att gå från Gränjesåsvallen upp mot Städjans topp utan istället välja den längre och mycket trevligare vägen som vi valde.

Bloggar etiketter: , ,