Förra veckan låg NPG för ankar i sängen och hade hög feber i influensan. Jag tog givetvis tillfället i akt och påpekade hur ynkliga kvinnor blir när de blir lite förkylda. Inte för att jag tycker det, men de enda tillfällena jag vågar ge mig på henne är när hon är försvarslös.
Skämt åsido, så var jag ganska imponerad över hur lugnt hon kunde hantera denna elaka flunsa och när den sen i en lindrigare form (utan feber) drabbade mig så blev det gamla talesättet om att kasta sten i glashus ganska aktuellt.
I alla fall så kroknade våra ungar en efter en och planen var sedan att NPG skulle vabba för att kunna återhämta sig helt. Problemet var bara att jag så sakteliga började krokna jag också. Jag brukar köra efter principen att vara hemma tidigt innan förkylningar och annat skräp brutit ut ordentligt för att bli frisk snabbt, men den här gången gjorde jag ett undantag och kämpade emot måndag och tisdag.
På onsdagen hade NPG skola, så jag skulle vabba då. Jag tog mig aldrig tillbaka till jobbet på torsdagen. Jag låg däckad då.
Sen har jag snutit mig säkert genom 10 toapappersrullar och kranen har runnit med öppna spjäll hela tiden. Kanske inte hela tiden. Det har varit paus för lite halsont med slem några timmar (vi män kan ju inte göra två saker samtidigt), men sen har det runnit ur näsan igen.
I natt stötte dessutom kraftiga magsmärtor till och jag låg och kallsvettades och vred mig och trodde att nu blir det magsjuka av det hela. Sen minns jag inte så mycket mer för uppenbarligen lyckades jag somna och vaknade sedan upp piggare än på länge. Lite småsnorig och småhostig och en aning matt, men i övrigt känner jag mig redo att gå och jobba.
Vi tog till och med en liten skogspromenad idag. Hela familjen, men vi hittade inte den fågelmatning jag trodde att jag fått en vägbeskrivning till. Kul att vara ute i alla fall.
Lämna ett svar