Skådning på hemmaplan igen

Nu är vi hemma i Mälardalen igen och min första arbetsdag detta läsår är till ända. Oturligt nog dök det upp en vit stork som saknas på min Västmanlandslista i går eftermiddag. Eller turligt nog kanske man ska säga för alla de skådare som fortfarande har semester.
Med lite tur kanske den skulle stanna så att jag kunde åka efter jobbet och det gjorde den, men jag kunde ändå inte åka eftersom NPG skulle träna och ungarna måste ha mat. Själv var jag dessutom ganska trött efter att ha gått upp tidigt utan att ha gått och lagt mig tidigt igår.
När träningen var slut runt halv sju var jag så trött att jag kunde somna på rotmos, men om jag nu skulle göra det så skulle jag troligtvis vakna kl 23 och vara tokpigg så jag bestämde mig för att åka ut och skåda lite. Inte till storken som höll till i Fellingsbrotrakten, dit var det för långt.
Jag och Benjamin valde Frövisjön istället. Av rapporterna på svalan att dömma var det antingen ingen som varit där på ett tag, eller så var det dött.
När vi kom dit så kunde vi konstatera att dött var det rakt inte. Vattenståndet var lågt och grönbenor och gluttsnäppor hördes direkt vi klev ur bilen. Gott om dem lät det också som.
Från förra årets VOF-utflykt till Frövisjön med bl a Rostand
Vi började som vanligt att skåda från dungen vid naturklubbens hus och där var de flesta grönbenorna. Jag räknade till 65 st bara på en liten bank nedanför mig och skattade antalet till en bit över hundra. Kanske 200.
En hel del gluttsnäppor och svartsnäppor rastade också i sjön och änderna, sothönsen, doppingarna och gässen trängdes i mitten av sjön. Mest bläsand, men en och annan skedand, kricka och snatterand hittade vi också samt några viggar.
Eftersom flugorna var lite småbesvärliga precis intill kohagen så stannade vi inte så länge i dungen utan flyttade ganska snart till bommen i västra delen där kvällsljuset inte stör lika mycket.
Vi stod där ett tag och Benjamin började tappa intresse en smula och några vadare hittade vi på lerbankarna direkt nedanför oss, men inte samma mängd som på andra sidan. Här fanns också mer vass att gömma sig i så det krävdes lite mer tålamod vilket Benjamin inte hade allt för gott om tills en stor och välkänd silhuett dök upp ovanför oss. En havsörn kom seglandes mot sjön och gjorde några försök att ta en gås eller häger innan den slog sig ned i en av björkarna på andra sidan där den snart fick sällskap av ytterligare en.
Vi tittade på dem och på allt de skrämt upp och när lugnet började lägga sig igen så antydde Benjamin att han ville hem.
Jag som inte riktigt hade spanat av hela västra delen bad om lite mer tid för att göra detta lite snabbt. Större strandpipare hade hittats innan havsörnarna dök upp och nu var det fler vadare framme på samma lerbank, grönbenor och brushanar och ytterligare en liten vadare som kilade in bakom en vassrugge och bland all död ved som ligger på botten. Efter ett tag är den framme tillräckligt för att identifieras som en småsnäppa och ytterligare en till visar sig.
Nu glömmer Benjamin att han vill hem och sökandet efter dem ger honom energi. Denna sparvstora vadare är inte dirket ovanlig, men att hitta den på 300 meters håll är inte alltid så lätt även med tubkikare. Men efter mycket om och men lyckades även han se den.
Strax därefter spatserade en kustpipare in bland strandpiparna, grönbenorna och småsnäpporna.
Två årskryss och Frövisjön såg riktigt bra ut inför höststräckets alla vadare som börjar dra söderut på bred front nu.